– Jag byter butik, konstaterade statsminister Matti Vanhanen då hans matbutik fyllde hyllorna med Arla Ingmans mjölk och krympte Valios andel av mjölksortimentet.
  Beskedet att somliga andelslag inom S-gruppen hade gått in för samma sak blåste upp till en debattstorm under veckoslutet. På lördagen var det jord- och skogsbruksminister Sirkka-Liisa Anttila – också från Centern – som betonade butikskedjornas centrala roll i att trygga den inhemska (!) mjölkproduktionen.
  Igår kom sedan nyheten om att i alla fall huvudstadsregionens handelslag HOK-Elanto fortsätter sälja fettfri och lätt mjölk av Valio. Som orsak uppges konsumenteras påtryckning – med andra ord handlade det hela om en imagefråga för S-gruppen.

Det här låter bra, i alla fall i vissa hänseenden Om det är så att konsumenter lyckas påverka ett stort företag på detta vis, så kan vi bara applådera det skedda. För visst har Sirkka-Liisa Anttila rätt då hon säger att ”de som ansvarar för butikskedjornas inköp är kungar i de här frågorna”.
Det som tyvärr också är sant i denna mjölkpolitik är att både Vanhanen och Anttila flaggar med populismens billiga flagga. Det samma gör förstås många medier, såsom Aamulehti, som skriver rubriker om hur importen av svensk mjölk har ”ökat kraftigt” i slutet av fjolåret (30.1).
Påståendet om att mjölkbråket är en kamp mellan finsk och svensk mjölk är ändå strutprat. Det handlar ingalunda om Valios inhemska blåvita mot Arla Ingmans svenska mjölk.
  I fjol uppgick importen av svensk mjölk till 19 miljoner liter. I år beräknas den enligt Helsingin Sanomat (5.3) öka till 50 miljoner liter. Är detta då ”mycket”?
  Nej.
  Femtio miljoner liter är en mjölkdroppe i Bottenhavet jämfört med den inhemska mjölkproduktionen, som ifjol uppgick till 2 264 miljoner liter, enligt jord- och skogsbruksministeriets informationstjänstcentral Tikes. (Producenten fick i snitt 38,83 cent/liter).

Importen av svensk mjölk beräknas alltså i år motsvara hisnande 2,2 procent av den inhemska mjölkproduktionen.
  Myten om ett finsk-svenskt mjölkkrig är därmed kvalificerat struntprat. Arla Ingman, som har en cirka 26 procents andel av den finländska mjölkmarknaden, säljer i första hand finsk mjölk.
  ”Vi betalar ett högre producentpris än Valio till producenterna”, säger vd Robert Ingman.
  Med andra ord borde väl inte de finländska mjölkbönderna lida av att S-gruppen puffar ut Valios mjölk? Det nominella pris som ifjol betalades till mjölkproducenterna var dessutom det näst högsta under hela 2000-talet.

Det goda i denna debatt är att den ingalunda varit ensidig: många konsumenter har prisat Arla Ingman för att företaget skakar om Valio. Oberoende av vad man anser om mejeriernas mjölkfajt är det bra att frågan engagerar konsumenterna.
  Då man beaktar importmjölken marginella andel av marknaden, låter Vanhanens och Anttilas uttalanden komiska. Det samma gäller MTK-delegationsmedlemmen och mjölkutskottsordförandens Eero Isomaa rädsla för att ”importmjölken rubbar den finska mjölkförsörjningen.”
  Skvalpet i mjölkglaset handlar om billig populism och osund protektionism, om det att finsk mjölk säljs av ”fel” bolag. Kärnan är enkel: finländare dricker allt mer (finsk!) mjölk och Valio vill inte dela med sig av den marknaden.